Många vill kunna bidra som frivilliga direkt i anslutning till händelser och incidenter och antalet spontanfrivilliga ökar. Förändringar i klimat, demografi, teknologi och nya former av utsatthet och behov är några faktorer som påverkar utvecklingen av frivilligengagemanget. I Svenska Röda Korsets antologi deltar företrädare för flera olika organisationer och många olika perspektiv och synpunkter förs fram. Susanna Björk berättar om SIS vägledning på området.

Intervjun med SIS projektledare Susanna Björk är publicerad i Svenska Röda Korsets "Tillsammans i krisen – Framtidens frivillighet inom krisberedskap och totalförsvar". 

Varför behövs en standard om spontanfrivillighet?

– Att engagera sig och erbjuda sin hjälp under och efter incidenter är ett växande globalt fenomen. I och med medias rapportering om incidenter, och i och med det ökande användandet av sociala medier, ser vi att människors vilja och möjlighet att bidra har ökat, säger Susanna Björk, som är projektledare på SIS och ansvarig för den nya standarden.

– Med allmänhetens ökade intresse att engagera sig behövs konkret vägledning för planering kring om, hur och när spontanfrivilliga kan erbjuda avlastning när det gäller koordinerat akut avhjälpande och återuppbyggande. Standarden SS-ISO 22319 syftar till att säkerställa att planen utgår från de risker som finns och att man prioriterar arbetets säkerhetsaspekter, såväl för de spontanfrivilliga, som för de drabbade och för räddningspersonalen.

Spontanfrivillighet brukar ju beskrivas som en annan form av engagemang än organiserad frivillighet – men utöver just organiseringsgraden, vad är den viktigaste skillnaden mellan dessa två former?

– I standarden beskriver vi en spontanfrivillig som en individ som inte tillhör någon befintlig räddningsorganisation men som, utan omfattande föregående planering, erbjuder sin hjälp i det akuta avhjälpandet av, och återuppbyggandet efter, en händelse. Det handlar alltså inte om individer som tillhör frivilligorganisationer eller professionella hjälporganisationer.

– Den spontanfrivillighet som standarden beskriver fokuserar på det akuta avhjälpandet av och återuppbyggandet från incidenter och händelser. Spontanfrivilliga kan innebära en betydande resurs för organisationer i form av arbete, färdigheter och förmågor för att förstärka kapaciteten hos till exempel räddningsorganisationer. Spontanfrivilliga kan även bidra med lokalkännedom och med att personifiera ledning och samverkan i ett område genom medlemmar ur lokalsamhället.

– Spontanfrivilliga kan bestå av såväl kvalificerade som okvalificerade personer ur allmänheten. Deras motiv för engagemang kan bero på olika saker. Engagemanget kan också variera över tid och fokusera på en incident i sin helhet likaväl som endast en separat del av incidenten. Det är därför viktigt att ta reda på vad som styr en spontanfrivilligs intresse vid just den aktuella incidenten.

Kan spontanfrivilliga verkligen "användas" eller engageras vid alla typer av händelser – exempelvis i händelse av väpnad konflikt?

– Organisationer som överväger att använda sig av spontanfrivilliga bör utvärdera om och hur spontanfrivilliga på bästa sätt ska integreras i den planerade insatsen.

– Standarden tar upp tre grundläggande typer av relationer och aktiviteter mellan spontanfrivilliga och officiella aktörer och vad som skiljer dessa typer åt: spontanfrivilliga som arbetar för officiella aktörer, spontanfrivilliga som arbetar självständigt sida vid sida med officiella aktörer och spontanfrivilliga som arbetar oberoende av officiella aktörer.

– Dessa olika former kräver olika typer av överväganden – men generellt går det absolut att tillvarata även spontanfrivilligas engagemang inom ramen för totalförsvaret. På SIS tittar just nu en teknisk kommitté med fokus på samhällssäkerhet på frågan om och hur man skulle kunna initiera ytterligare standardiseringsarbeten med totalförsvaret i åtanke.

Vilka risker och begränsningar finns vid användning av spontanfrivilliga?

– Skulle de spontanfrivilliga utgöra en stor grupp individer så finns risk att räddningsorganisationer blir överbelastade och att verksamheten störs – vilket kan innebära ytterligare risker i arbetet. Dessutom kan spontanfrivilliga som tillhandahåller hjälp utanför den officiella insatsen försätta såväl sig själv som andra i fara. Därför är det av yttersta vikt att ha verktyg på plats för att engagera och mobilisera spontanfrivilliga på bästa sätt. Det är till exempel viktigt för organisationer som ska hantera spontanfrivilliga att förstå vad som motiverar till engagemang och att förtydliga ansvarsfrågor.

– Det är också viktigt för organisationen att genom riskbedömningar identifiera risker förknippade med uppgifter som är lämpliga för spontanfrivilliga.

Hur ska man tänka för att "kvalitetssäkra" de personer som anmäler sig som spontanfrivilliga vid en händelse? Hur vet man vad de kan "användas till"?

– Standarden tar upp ett antal förberedande åtgärder som ska lösas innan spontanfrivilliga engageras i det akuta avhjälpandet och återuppbyggnaden. Det handlar t ex om ansvarsfördelning för ledning, hantering och samordning av spontanfrivilliga, förståelse för vad som motiverar spontanfrivilliga att engagera sig samt förtydligande kring ansvarsfrågor som rör till exempel försäkring, ansvar och individens hälsa.

Skribent: Anders Forsberg