Detta dokument redovisar försöksmetoder för bestämning av Atterbergs gränser hos en jord. Atterbergs gränser innefattar flytgräns, plasticitetsgräns och krympgräns. Dessa gränser benämns också plasticitetsgränser. Detta dokument omfattar endast bestämningen av flytgränsen och plasticitetsgränsen.
Flytgränsen är den vattenkvot vid vilken en jord förändras från ett flytbenäget till ett plastiskt tillstånd. Detta dokument beskriver fallkonmetoden för bestämning av flytgränsen hos ett prov av naturlig jord, eller hos ett jordprov vars material kvarstående efter siktning med närmast 0,4 mm siktvidd har avlägsnats. Denna stan-dard har godkänt både 60 g/60°-konen och 80 g/30°-konen eftersom det har visat sig att båda konerna ger väsentligen samma värde på flytgränsen. Andra koner kan godkännas förutsatt att de visar sig ge resultat likvärdiga med dem som erhålls enligt de försök som här beskrivits.
ANM. Casagrandes metod är ett alternativ för bestämning av flytgräns. Erfarenhet har dock visat att resultaten är beroende på hur försöket utförs och bedöms. Dessutom har Casagrandes apparat och försöksmetod varit föremål för många små men betydelsefulla variationer sedan det först föreslogs av Casagrande 1932. Dessa variationer ger upphov till skillnader i de flytgränsvärden som bestäms i försöken. Fallkonförsök är att föredra vid bestämning av en jords flytgräns.
Plasticitetsgränsen hos en jord är den lägsta vattenkvot vid vilken jorden är plastisk. Bestämningen av plasticitetsgränsen görs normalt i samband med bestämning av flytgränsen. Det är klarlagt att resultaten av försöket beror på bedömningen av den som utför försöket och att viss spridning i resultat inträffar.
Atterbergs gränser påverkas av oxidation eller andra förändringar i provet, uppkomna genom alltför lång lagring eller i övrigt genom olämplig behandling. Detta gäller särskilt kvickleror, sulfidleror och organiska jordar.