Logga in

Standardisering inom EU

Fri rörlighet för varor och tjänster inom EU/EES får vi först när handelshinder avlägsnas. Europastandarder spelar därför en central roll. Både på den offentliga upphandlingsmarknaden och på den privata marknaden kan användning av Europastandarder vara ett enkelt sätt att uppfylla krav på marknaden. Gemensamma Europastandarder motverkar protektionism och nationella särlösningar.

Planen för den inre marknaden

1985 lanserade EG sin Vitbok, d.v.s. utgångspunkten för den inre marknaden. I Vitboken finns ca 300 områden som bedömts behöva harmoniseras bl.a. för att en fri varuhandel ska fungera. Arbetet med att genomföra detta pågår.

Harmonisering via EG-direktiv

En stor del av harmoniseringen sker via direktiv, som beslutas av EU:s ministrar. Varje enskilt EU-land måste anpassa sina regler och föreskrifter i enlighet med direktivet.

I direktiven enligt äldre metod är detaljerade lösningar inbyggda i texten. Det krävdes en lång och omständlig process för att ta fram färdiga direktiv.

Utformningen av direktiv enligt den nya metoden, The New Approach, markerar en vändpunkt i arbetet med att ta bort tekniska handelshinder. Dessa direktiv inskränker sig till överordnade krav för hälsa, säkerhet och miljö samt vissa allmänna krav medan de tekniska detaljkraven ges i harmoniserade Europastandarder. Direktiven antas genom majoritetsbeslut och ger EU ett viktigt verktyg för att realisera den inre marknaden.

Det är med andra ord på områdena hälsa, säkerhet och miljö som EU koncentrerar sina insatser för harmonisering av lagarna. För andra områden gäller principen om ömsesidigt godkännande av de olika ländernas lagar. En vara som är godkänd i ett EU-land ska kunna säljas fritt i andra EU-länder. Det är det här som brukar kallas Cassis de Dijon-principen.

Standardisering på EU:s uppdrag

Direktiv enligt den nya metoden har inneburit en arbetsfördelning mellan myndigheter och tekniska experter. Arbetet med att specificera hur direktivens krav på hälsa, säkerhet och miljö ska uppfyllas, uppdras åt de europeiska standardiseringsorganisationerna (CEN, CENELEC och ETSI) och deras öppna arbetsformer.

Det finns inget tvång att använda standarder, men vill man göra det lätt för sig att uppfylla direktivens krav, då ska man använda de harmoniserade standarderna.

Europeiskt istället för blågult

Svensk standard måste revideras efter utvecklingen i Europa. Europastandarder ska fastställas som svensk standard inom sex månader, och befintlig, motstridande svensk standard måste upphävas. Undantag görs bara i speciella fall. Över 90 % av ny svensk standard överensstämmer med europeisk eller global standard.

Pågående och planerat svenskt arbete upphör oftast när man sätter i gång ett motsvarande europeiskt eller globalt arbete.